En stor utmaning för tidigare landsting, numera regioner, är att få de enskilda vårdgivarna att verka som en sammanhållen enhet med patienterna som det gemensamma målet. Samhället förväntar sig att de olika vårdgivarna i regionen samarbetar för att skapa en högkvalitativ och sömlös vård till alla sina invånare. Patienter och anhöriga har idag också större möjligheter än någonsin att inhämta information om sina sjukdomar och ställer allt högre krav på att vården ska erbjuda dubbelriktad kommunikation och möjlighet att vara delaktig i beslut kring deras vård.
Samtidigt förekommer idag gap mellan olika aktörer inom hälso- och sjukvårdssystemet som orsakar brister i processen. Patienterna kan hamna i situationer med långa väntetider, bristande kontinuitet, stressad personal eller undersökningar och provtagningar som behöver göras om pga. bristande kommunikation mellan olika aktörer. Vården, i sin tur, upplever kompetensutmaningar och en allt högre administrativ börda vilket driver lägre effektivitet, ökade kostnader och sämre arbetsmiljö. Från politisk nivå utgår en styrning som endast delvis motsvarar behovet på tjänstemanna- och vårdgivarnivå vilket inte skapar förutsättningar för den samordning som är nödvändig.
Privata och offentliga vårdaktörer agerar i många fall som enskilda noder i regionen utifrån avgränsade uppdrag. Det saknas incitament för att utarbeta rutiner kring patientens vårdresa som ligger utanför det egna ansvarsområdet då styrningen och uppföljningen inte är utformad för den typen av samarbete. Tvärtom kan samarbetet hindras av motstridiga incitamentsmodeller och avsaknaden av förmågan att styra och prioritera tvärs olika enheter.
Nätverkssjukvård är ett populärt begrepp som syftar till att åstadkomma en struktur med sammanlänkade vårdgivare utifrån patientens behov av vård genom hela sjukdomsförloppet. Stora och små, privata och offentliga, vårdaktörer i samverkan kring patienten låter på pappret som en attraktiv och framgångsrik modell, men har visat sig svårt att åstadkomma i praktiken.
I en situation där många regioner dessutom brottas med stora utmaningar avseende kompetensförsörjning samt betydande strukturella och infrastrukturella förändringar blir en gemensam och framåtblickande kapacitetsplanering och styrning absolut nödvändig för att kunna överblicka eventuella utmaningar och möjligheter. I tillägg kräver en åldrande befolkning med ett ökande vårdbehov och stadigt ökande kostnader, ett förändrat arbetssätt för att förebygga att gapet mellan kapacitet och behov inte ökar över tid.
På regional nivå saknas ofta en samlad kompetens och förståelse kring sjukvårdens mest kritiska kapaciteter (ex. vårdplatser, operationskapacitet, akutmottagningar) och framförallt samordnas dessa sällan i syfte att styra och prioritera utifrån det samlade behovet. Detta trots att regionerna egentligen har alla möjligheter att skapa en koncernstyrning som bygger på transparens, samarbete och jämlikhet och som leder till effektivare nyttjande av den samlade resursen.
Digitaliseringen underlättar informationsinsamlingen samt fungerar som en accelerator i genomförandet av beslut eller förändringar, men digitaliseringen kommer inte ersätta behovet av en struktur för aktiv dialog och prioritering tvärs vårdgivare.
Det krävs en struktur som leds av en sammanhållande kraft med ett tydligt ansvar för koordinering och som aktivt arbetar med kapacitet, kompetens och prioriteringar på regional nivå. Att skapa en välfungerande struktur kräver sitt arbete och kommer att ta tid, men att påbörja arbetet behöver inte vara lika avancerat. Utifrån en gemensam målbild och prioritering kan regionen samla relevanta aktörer och ta de första stegen mot en samordning på regional nivå. Först då kommer regionerna att kunna erbjuda en jämlik och tillgänglig vård i framtiden.