Toggle search
Toggle location

Effektiv kunskapsstyrning handlar ytterst om att ge vårdens medarbetare förutsättningar att ge bästa möjliga vård. Stora nationella och regionala initiativ kan säkra en god lägstanivå men för att utveckla vården mot att bli ett lärande system krävs förutsättningsskapande initiativ i det dagliga operativa arbetet och en utveckling som stärker arbetet med lokala anpassningar och vårdnära utforskande av ny kunskap. För att nå dit krävs processer och uppföljningsverktyg som säkrar att även kunskapsstyrningsarbetet präglas av kontinuerlig förbättring.

Arbete med kunskapsstyrning börjar och slutar med frågan om vem som gör vad

Kunskapsstyrning i vården (engelska Clinical Knowledge management) är styrning och stöd för att skapa, dela och omsätta klinisk och organisatorisk kunskap i det dagliga operativa arbetet.

För att effektivt nyttja vårdens kunskapsstödjande resurser, så som myndigheter, vårdens forsknings- och utvecklingsavdelningar samt ämnesexperter, krävs ett fokus på vem som gör vad för att minska dubbelarbete och öka kunskapsutbytet mellan organisationer. Utmaningen är att omsätta den ständigt växande mängden kunskap i vården (med allt kortare bäst-före datum) och lösningen är formulerad som att säkra att rätt information når rätt person vid rätt tillfälle. För att lyckas med detta behöver den som skapar kunskap förstå sin målgrupp, både vem som är mottagare och för vilken beslutsprocess som rekommendationen är tillämplig. I vården krävs sedan processer och it-stöd som möjliggör att ny kunskap tillgängliggörs och framför allt tillämpas.

IT-system och kunskapsstyrningssystem

I vårdsverige pågår två parallella utvecklingar som sätter prägel på arbetet med kunskapsstyrning:

1. Större fokus på nationell samverkan och den interorganisatoriska samverkan.

  • Vårdmyndigheternas samverkan kring styrning med kunskap.
  • Sveriges kommuner och landstings (SKL) arbete med ett nationellt system för kunskapsstyrning.

2. Nya förutsättningar att omsätta klinisk kunskap i det dagliga arbetet i och med pågående regionala program för att modernisera vårdens informationsmiljöer. 

  • Nya förutsättningar att omsätta kunskap i vårdinformationssystemen, exempelvis kliniska beslutsstöd, processtöd, inmatningsstöd och checklistor.
  • Nya förutsättningar att skapa kunskap genom ökad mängd enhetligt strukturerad data som bildar underlag för uppföljning.

Kastar vi pengar i sjön?

En av de mest dyrbara resurserna i skapandet av kunskap är den tid som investeras av ämnesexperter i att nå enighet i en fråga och beskriva detta i form av t ex en riktlinje eller rekommendation. För att detta arbete ska ge önskad effekt krävs att det finns mekanismer för att distribuera, omsätta och kontinuerligt hålla stora mängder information uppdaterad. För att nå en högre grad av effektivitet i arbetet krävs styrning för att undvika dubbelarbete och mer långsiktigt jobba för ökad samverkan och en tydlig uppdelning av områden mellan olika grupperingar och organisationer.

En vanlig fallgrop är att man försöker bygga upp den perfekta kunskapsbanken utifrån ett specifikt projekts perspektiv istället för att använda sina resurser till att revidera och komplettera redan existerande kunskap som byggts upp på annat håll. Detta trots att själva skrivandet är en av de dyrbaraste resurserna i sammanhanget. Mekanismer som bidrar till detta är en kultur av ”ej uppfunnet här” och en projektmässighet i arbetet.

Kunskapsstyrningens mognadstrappa

Kunskap stammar ur nya medicinska rön, hälsoekonomiska utvärderingar samt utveckling och utvärdering av arbetssätt. Representationen av denna kunskap är oftast som regler, villkor och utsagor t ex för stöd vid bedömning eller val av behandling, men även som handhavandebeskrivningar och sammanfattningar av evidensen kring t ex en behandling. Även vårdförlopp och handhavandebeskrivningar kan räknas till kunskapsstöd.

Arbete med kunskapsstyrning har genomgått ett antal faser där de tidigaste faserna har handlat om att bygga upp kunskapsbanker i syfte att göra kunskapen känd. Senare faser har präglats av att tydliggöra arbetsprocesser kring framtagande och spridning av kunskap. Idag ligger fokus på att skapa förutsättningar för samarbete och standardisering av vårdprocesser, samt att använda kunskapen som beslutsstöd och processtöd mer eller mindre integrerat i vårdens informationsmiljöer.

Detta svarar väl mot traditionella mognadstrappor så som ITIL och CMMI, där en process, i det här fallet kunskapsstyrningsprocessen, går från en ad-hoc process mot en definierad process med tillhörande IT-stöd och etablerade verksamhetsprocesser. Utifrån detta går det att göra en utsaga om vad nästa anhalt är på kunskapsstyrningsprocessens mognadstrappa:  För att ta en process vidare mot ett optimalt tillstånd präglat av kontinuerlig förbättring krävs ett styrande ramverk som bland annat innefattar att mäta och styra själva kunskapsstyrningsprocessen. Ta följande analogi; att mäta och säkra följsamheten till riktlinjer genom kvalitetsindikatorer och mätvärden är en naturlig del av vårdens kvalitetsarbete; på samma sätt behöver indikatorer och nyckeltal tas fram och ett kontinuerligt kvalitetsarbete etableras för det kunskapsstyrande arbetet.

Vår rekommendation är att i det strategiska arbetet med kunskapsstyrning etablera mål och därefter utnyttja existerande data för att kvantifiera nytta och potential hos olika områden och på så vis skapa förutsättningar att fördela resurser utifrån en nyttomaximerande princip. Utan denna styrning riskeras att resurser fördelas oproportionerligt mellan områden och att dubbelarbete tillåts fortlöpa.